Du kan få bli min idiot.
Ibland undrar jag om det är mig det är fel på, om jag är den utan hjärnan. Blir så trött, så förbannat jävla trött. Världens finaste eller världens idiot? Så klart håller jag mig till idioterna, det är där jag hör hemma. Det har blivit en del av mig, dom dåliga och felaktiga valen har blivit rätt. Jag vet inte varför, men på något sett känns det lättare att bli sviken av en idiot än av dig. Ditt slag skulle vara hårdare och mer oförberett.
Jag trodde jag var stark, åtminstone starkare.
Jag trodde jag var stark, åtminstone starkare.
En dröm är allt som jag har.
En känsla av att sakna nåt, lilla fröken fräken hon längtar bort. En ensam flicka tömd på hopp. För höga krav, för mycket tjat, för många måsten nu idag. För lite tid att bara va. Fröken fräken gråter ensam nu igen. Salta tårar svalkar kinderna, min vän. Hela havet stormar, allting snurrar runt. Ibland känns allt så fel och allt så dumt. Men mamma säger allt blir nog bra, om du bara gör som hon och pappa sa. Om du bara sköter skolan som du ska. Men fasten mamma vill så väl, fast hon gör sitt allra bästa för att läka din själ, så känns det ändå inte bra. Mammas ord, dom tröstar bara henne själv. Tårar fyller trötta ögon nu ikväll. Dröm en dröm inatt där allt är underbart, om en värld utan måsten eller krav.
LOTS OF LOVE, E
LOTS OF LOVE, E
S-Å.T-R-Ö-T-T
Jag blir så trött. Så jävla trött. Det börjar bli lite för mycket sånt här skit som fyller bloggen nu, jag vet, men just nu orkar jag inte med DEN HÄR skiten längre. Dag in, dag ut säkert sjuttio procent av mitt liv. Man undrar ju om ni hör era ord, hör hur det låter.
Just nu vill jag bort. Ut. Men jag är instängd. Svårt att andas. Nu är det mat.
Just nu vill jag bort. Ut. Men jag är instängd. Svårt att andas. Nu är det mat.
du kom med ett plåster och räddade mina sår för att sedan slita bort det och allt jag hade kvar.
att man aldrig lär sig. har suttit och skakat inombords i snart två timmar, och det vägrar att sluta. jag vill bara ha svar, trött på alla jävla frågor som bara hänger kvar i luften som frågetecken. jag vill bara låta tårar rinna och ilskan samt besvikelsen rinna av mig. jag behöver mina tjejer. det här är ett rop på hjälp som ingen hör.
JAG FÖLL FÖR DIG OCH DU FÖRTJÄNAR EN NOMINERING FÖR ROLLEN DU SPELADE
Vad jag bryr mig om nu, är att få ut dig ur skallen och att aldrig ge hjärtat för kärlek igen.
2010-11-06, 23:05
Jag är så sjukt trött på det här. Jag har varit fast här ute i 16 år och det har blivit snäppet värre för varje år som gått. För det mesta har jag haft kul, ovanligt kul faktiskt. Men nu är det inte roligt längre. Det är bara en plåga att ständigt tvingas ha allt planerat varje dag, varje vecka alla månader hela året ut. Har man inte planerat då blir det knas med alla och det slutar alltid med att jag får skiten. Alltid.
Landet är en mysig plats och jag tror att jag egentligen inte skulle kunna klara mig utan det, men att ständigt vara fast är inte något jag hurrar för. Men allt förändras när man växer upp, beteende och vilja. Inte nog med att man ska vara fastspänd mellan klockslag så går man igenom tonåren samt puberteten. Förut hade jag alltid någon att vara med på hemmaplan. Man sprang ständigt mellan staketen och man vet att det fanns alltid någon där, precis bredvid. Nu står jag ensam kvar i princip. Det känns som att alla har kommit steget längre än mig. Jag är kvar här. Fast spänd i fel bil. Helt plötsligt är jag ensam om att hinna med sista bussen hem, ensam om att gå upp tidigare än alla andra eftersom jag måste resa en bit innan. Det gör att jag missar så mycket. Både eftersnacket dom sena kvällarna och dom extra sovminuterna på morgonen.
Just nu är inte livet, känslorna och tankarna på topp heller. Att då vara fast mitt ute i ingenstans innanför fyra väggar får mig nästan att bli psykisk sjuk. Jag kan sitta i timmar intryckt i hörnet på sängen och bara låta tankarna snurra omkring tills jag somnar. Och ja, vi har en telefon. Jag kan ringa mina närmsta när det är som värst, när jag känner att jag är på väg att falla. Men det är ändå inte samma sak som att sitta tillsammans med någon och veta att man har all tid i världen på sig. Här är det alltid någon som klagar på telefonräkningen eller att linjen borde få vara ledig några minuter på dygnet. Och jag orkar inte tjafsa. Så jag avbryter alltid, oavsett om jag är klar eller inte.
Sen vet jag att jag har väldigt bra föräldrar som oftast ställer upp med skjuts, det är ju trots allt deras skyldighet eftersom dom har satt mig här. Men dom har ju också ett liv och jag kan ju inte bygga mitt liv på att pappa alltid ska skippa alkoholen för att jag ska kunna vara med hela kvällen istället för att avbryta till busstider. Jag hatar egentligen att utnyttja andra, även fast jag gör det ofta. Och är det verkligen så att ingen kan hämta och jag ändå inte vill lämna platsen tidigast av alla, så måste jag fixa sovplats, vilket gör att jag "utnyttjar" någon igen. Då får jag ångest - igen.
Jag har verkligen världens finaste och bästa vänner, och jag vet att dom inte alls ser de så som jag tänker. Dom finns där för mig, lyssnar och hjälper. Men att tynga ner det käraste man har med sin egen skit, är det värsta som finns. Men när jag mår dåligt, vill dom ändå lyssna. Ber om att jag pratar ut så att dom kan hjälpa. Då utnyttjar jag dom igen, för över mina problem till deras tankar, för att dom ska få mig att må bättre. Ännu mer ångest. Jag önskar att jag inte var en sådan som tänkte så mycket, bara levde och försökte tänka lite mindre på konsekvenserna.
Jag brukar önska att jag var som en sån där ungdom som lever i USA, eller vart dom nu håller hus. Så fort de händer något kan man bara ta kappan, gå till en vän, knacka på gråtandes och bli välkomnad med värme. Dom frågar inte ens vad som är fel innan dörren är inbjudande öppen och tekoppen erbjuds. Jag önskar det kunde vara så här också. Ibland. Det är inte alls så att man tar allt förgivet, man vet bara att man betyder så mycket att tid eller plats inte spelar någon roll. Och när man väl "utsätter" någon för en sådan händelse, vet den att den kan göra precis samma sak mot dig. Man finns för varann. Verkligen när som helst, var som helst. Utan minsta suck.
Idag fick jag verkligen en panik-ångestattack. Jag försökte verkligen med allt jag kunde för att ha någonstans att ta vägen istället för att vara hemma. 21.23 tog jag bussen till Flen. Jag visste att jag var bjuden på en fest som jag kunde titta in på. Bara de att jag hade ingen att gå med och den som jag hade tänkt att träffa var inte längre kvar. Så istället gick jag runt i minusgrader i en stad som låg helt öde. Smsade till alla som jag skulle kunna tänka mig att träffa, som bodde i närheten. På ett diskret sätt, bara kollade om dom hade lust att träffas lite. Jag vill somsagt inte tvinga någon till något, det handlar helt om fri vilja. Och jag förstår att man är upptagen, inte hemma, sover eller helt enkelt inte orkar. Jag kom ju där från ingenstans helt utan förvarning. Men det får mig att sakna den där närheten som dom har i amerikanska serier speciellt. Men allt var verkligen bättre än att sitta hemma och låta tankarna förstöra ännu en kväll, även om det innebar en väldigt ensam promenad mot ingenstans.
Efter en och en halv timme tog kylan kål på mig och jag ringde taxi. Det kostade mig 250kr att hindra en kväll instängd i ångest. Bara för att jag bor utanför staden. Visst kan de vara skönt att vara lite outside ibland, slippa trafik och folkmassor (även fast det kanske inte svämmar över av dom i Flen) men det har sina onda sidor. Och i just denna fas jag är i nu ser jag något fler minus än plussidor. Det som tar mig hårdast är nog ensamheten. Att veta att det inte finns någon precis bredvid, någon som alltid funnits där.
LOTS OF LOVE, E
Jag brukar önska att jag var som en sån där ungdom som lever i USA, eller vart dom nu håller hus. Så fort de händer något kan man bara ta kappan, gå till en vän, knacka på gråtandes och bli välkomnad med värme. Dom frågar inte ens vad som är fel innan dörren är inbjudande öppen och tekoppen erbjuds. Jag önskar det kunde vara så här också. Ibland. Det är inte alls så att man tar allt förgivet, man vet bara att man betyder så mycket att tid eller plats inte spelar någon roll. Och när man väl "utsätter" någon för en sådan händelse, vet den att den kan göra precis samma sak mot dig. Man finns för varann. Verkligen när som helst, var som helst. Utan minsta suck.
Idag fick jag verkligen en panik-ångestattack. Jag försökte verkligen med allt jag kunde för att ha någonstans att ta vägen istället för att vara hemma. 21.23 tog jag bussen till Flen. Jag visste att jag var bjuden på en fest som jag kunde titta in på. Bara de att jag hade ingen att gå med och den som jag hade tänkt att träffa var inte längre kvar. Så istället gick jag runt i minusgrader i en stad som låg helt öde. Smsade till alla som jag skulle kunna tänka mig att träffa, som bodde i närheten. På ett diskret sätt, bara kollade om dom hade lust att träffas lite. Jag vill somsagt inte tvinga någon till något, det handlar helt om fri vilja. Och jag förstår att man är upptagen, inte hemma, sover eller helt enkelt inte orkar. Jag kom ju där från ingenstans helt utan förvarning. Men det får mig att sakna den där närheten som dom har i amerikanska serier speciellt. Men allt var verkligen bättre än att sitta hemma och låta tankarna förstöra ännu en kväll, även om det innebar en väldigt ensam promenad mot ingenstans.
Efter en och en halv timme tog kylan kål på mig och jag ringde taxi. Det kostade mig 250kr att hindra en kväll instängd i ångest. Bara för att jag bor utanför staden. Visst kan de vara skönt att vara lite outside ibland, slippa trafik och folkmassor (även fast det kanske inte svämmar över av dom i Flen) men det har sina onda sidor. Och i just denna fas jag är i nu ser jag något fler minus än plussidor. Det som tar mig hårdast är nog ensamheten. Att veta att det inte finns någon precis bredvid, någon som alltid funnits där.
LOTS OF LOVE, E
Jag. Orkar. Inte.
Never believe, never get hurt.
Inte ett ord. Inte ett tecken. Fan. Jag vill inte, orkar inte, kan inte gå igenom det här igen. Så varför gör jag såhär mot mig själv? Det är inte ens som jag tror, eller? Det måste vara något fel på mig. Det här kan inte vara normalt. Kan man inte bara hoppa över allt, och få det sådär som jag verkligen vill. Eller vill jag egentligen det? Jag vet inte. Men det har hjälpt mig. Inte en tanke på dig. Vet inte om jag ska känna mig fri eller tom. Vet bara att det är ledigt nu. Med en reserverad plats. Som inte borde vara det. Helvete.
Jag borde inte. Jag ska inte. Men jag gör det.
jag tog en kula för dig.
Sitter och kollar igenom arkivet. Skrattar lite men blir samtidigt lite ledsen. Den tiden kommer aldrig tillbaka, då allt var underbart. Jag förstår inte hur en person kan påverka någon annan så mycket. Jag blir nog aldrig hel, men jag står ändå upp. När jag faller, reser jag mig upp. Du skulle aldrig kunna få mig att ligga kvar. Jag vet hur hårt smällen tar, varje gång. Men jag vet också hur mycket jag mister om jag ligger kvar. Det är det som får mig att ta mig upp igen, sakta men säkert. Det är då tankarna på dig inte existerar. Då är du bortglömd.
"it wasn't a joke when i kissed you in my room and said i love you"
I'M GOING CRAZY.
never happend.
never happend.
NEVER HAPPEND.
never happend.
NEVER HAPPEND.
"Skapa din egna styrka och trygghet" Orden som fick mig att bygga en mur som ständigt rasar samman.
om jag håller ögonen stängda slipper jag se det jag fruktar.
på så sett förblir orden ord medans jag fortsätter leva som om ingenting hade hänt.
på så sett förblir orden ord medans jag fortsätter leva som om ingenting hade hänt.
2010-09-09
Be careful with my heart
Jag måste införskaffa sömnpiller, om det inte vore för sömnbristen så för att få min hjärna att komma helt ur funktion bara för ett tag. Jag tänker på saker som jag inte ens vill tänka på, ändå slutar jag inte. Är jag den enda eller är detta ett normalt beteende? Jag vill ha dig, har alltid velat. Men du sårar mig, skadar mig. Så det kan finnas en annan. Någon som börjar ta plats, platsen du tog omedvetet. Men jag vet inte om jag är redo att sparka ut dig, eller om jag ens klarar av det. Men att släppa in någon annan när det redan är upptaget känns fel på alla sett.
Jag måste införskaffa sömnpiller. Jag måste få något som stänger av allt innan jag faller.
Jag måste införskaffa sömnpiller. Jag måste få något som stänger av allt innan jag faller.
07.09
Vaknade och hade panik. Kanske drömde jag? Jag vet inte för jag minns ingenting. Reste mig upp för att skölja halsen med rent iskallt vatten och är så sjukt illamående att jag tror att jag ska spy upp allt helvete rakt över köksgolvet. Då blev jag rädd. Jag har ingen lust att åka till Stockholm, vill bara ligga här under täcket tills skolan börjar och tankarna dras till något annat, något vettigt. Men jag måste träffa Cornelia, det måste jag verkligen.
Vaken om natten, drömmer på dagen
Besökte min plats nyss. Alla borde skaffa sig en plats bara dom vet om, glömma verkligheten och bara få må som man mår, vara som man är. Alla behöver någon gång en paus. Jag lämnade mitt hjärta, min hjärna och förhoppningsvis min skadade sida i den världen. Jag besöker den när jag behöver paus från mitt skådespeleri, då är jag den jag egentligen är.
Den sida ingen har sett av mig.
Den sida ingen har sett av mig.
I'm no superman
Sitter och kollar igenom gamla statusar på min facebook. Folk som har skrivit till mig för några månader sen, som skrivit till mig för en vecka sen. Dom det känns som att jag förlorat idag. Och plötsligt blev jag rädd. Det är sant att jag inte hört av mig till mina vänner på länge, inte konstigt att dom tröttnar på mig? Nu vill jag plötsligt skriva till alla, verkligen alla och hinna ses innan skolan drar igång. För ärligt, jag tror inte jag klarar av att förlora någon mer. Jag vill så gärna lösa allt, men jag vet inte vad jag kan göra mer än det jag gjort.
Jag kan inte spola tillbaka och göra om i det förflutna, hur mycket jag än vill.
Jag kan inte spola tillbaka och göra om i det förflutna, hur mycket jag än vill.
Jag hoppas för mycket för tidigt i livet
Jag vet att jag är en väldigt spontan person. Jag förstår varför jag ofta sitter ner och har djupa diskussioner med min pappa som oftas slutar med tårar. Jag märker att jag en svår person att kontrollera. Men det är ändå så jag är, och jag vet inte vad jag kan göra för att ändra migsjälv.
Som säkert alla märkt, har jag gjort många misstag i mitt liv. Och jag verkar aldrig lära mig, så jag har idag legat och funderat på vad som måste ske innan jag faller totalt. Om 22 dagar börjar jag skolan. Gymnasiet. I Eskilstuna, med 99 procents säkerhet. Det innebär en ny stad med nytt folk. Jag har lärt mig att man inte får en andra chans i livet, man får bara se till att göra det bästa av situationen. Därför kom jag idag i mina funderingar på en sak: jag kanske borde flytta? En egen lägenhet i Eskilstunas centrum. Lämna Flen och bara försöka bli en ny människa. Kanske inte det smartaste att komma på när sommarlovet närmar sig sitt slut, men jag kunde inte stoppa leendet på mina läppar när tanken slog mig. Det måste väl vara positivt?
Typiskt mig att komma med inpulsidéer. Hur ska jag ha råd med en lägenhet? Ska jag bara lämna huset som jag levt i sedan födeln och skita i att mitt rum just nu renoveras för att jag bad om det? Dock har vi inte hunnit göra mycket, men det ändå jag som har drömt om detta så länge. Jag har inte ens vågat framföra mitt förslag till mina föräldrar, rädd för hur dom ska reagera. Skratta? Besvikna? Mest av allt är jag rädd för frågan "varför". Hur förklarar man för sina föräldrar som ställt upp för sitt barn i 16 års tid att man vill flytta ut och skapa ett nytt liv i en annan stad? Det blir ju enklare om man tänker på pendlandet. Buss och tåg varje dag, fram och tillbaka. Men det är väl sånt som många ungdomar får leva med.
Jag var såklart dum och gick in och kollade på lediga studentlägenheter. Fanns två lediga. 3600kr/månaden. 10minuters promenad till skolan. Nu kan jag inte släppa tanken. En tanke på något som jag vet är omöjlig. Iallafall just nu. Någon dag kommer jag flytta hemifrån, när jag är äldre och mina föräldrar vet att jag kan ta hand om mig själv, när dom vet att deras arbete är fullbordat.
Det är bara synd att man aldrig får det man behöver när man verkligen behöver det.
Som säkert alla märkt, har jag gjort många misstag i mitt liv. Och jag verkar aldrig lära mig, så jag har idag legat och funderat på vad som måste ske innan jag faller totalt. Om 22 dagar börjar jag skolan. Gymnasiet. I Eskilstuna, med 99 procents säkerhet. Det innebär en ny stad med nytt folk. Jag har lärt mig att man inte får en andra chans i livet, man får bara se till att göra det bästa av situationen. Därför kom jag idag i mina funderingar på en sak: jag kanske borde flytta? En egen lägenhet i Eskilstunas centrum. Lämna Flen och bara försöka bli en ny människa. Kanske inte det smartaste att komma på när sommarlovet närmar sig sitt slut, men jag kunde inte stoppa leendet på mina läppar när tanken slog mig. Det måste väl vara positivt?
Typiskt mig att komma med inpulsidéer. Hur ska jag ha råd med en lägenhet? Ska jag bara lämna huset som jag levt i sedan födeln och skita i att mitt rum just nu renoveras för att jag bad om det? Dock har vi inte hunnit göra mycket, men det ändå jag som har drömt om detta så länge. Jag har inte ens vågat framföra mitt förslag till mina föräldrar, rädd för hur dom ska reagera. Skratta? Besvikna? Mest av allt är jag rädd för frågan "varför". Hur förklarar man för sina föräldrar som ställt upp för sitt barn i 16 års tid att man vill flytta ut och skapa ett nytt liv i en annan stad? Det blir ju enklare om man tänker på pendlandet. Buss och tåg varje dag, fram och tillbaka. Men det är väl sånt som många ungdomar får leva med.
Jag var såklart dum och gick in och kollade på lediga studentlägenheter. Fanns två lediga. 3600kr/månaden. 10minuters promenad till skolan. Nu kan jag inte släppa tanken. En tanke på något som jag vet är omöjlig. Iallafall just nu. Någon dag kommer jag flytta hemifrån, när jag är äldre och mina föräldrar vet att jag kan ta hand om mig själv, när dom vet att deras arbete är fullbordat.
Det är bara synd att man aldrig får det man behöver när man verkligen behöver det.
23:15
Jag insåg just att du inte ens skulle fälla en tår om jag dog,
medans jag skulle skapa floder om det var du och förevigt vara utan det bit du tog
medans jag skulle skapa floder om det var du och förevigt vara utan det bit du tog
I'm the only one who can give you love
Jag gjorde det igen. Hur länge ska det hålla på? Jag bryr mig ärligt inte längre, jag har för stunden trängt bort allt. Det är fan sjukt hur mycket en person kan påverka en.
