Jag hoppas för mycket för tidigt i livet
Jag vet att jag är en väldigt spontan person. Jag förstår varför jag ofta sitter ner och har djupa diskussioner med min pappa som oftas slutar med tårar. Jag märker att jag en svår person att kontrollera. Men det är ändå så jag är, och jag vet inte vad jag kan göra för att ändra migsjälv.
Som säkert alla märkt, har jag gjort många misstag i mitt liv. Och jag verkar aldrig lära mig, så jag har idag legat och funderat på vad som måste ske innan jag faller totalt. Om 22 dagar börjar jag skolan. Gymnasiet. I Eskilstuna, med 99 procents säkerhet. Det innebär en ny stad med nytt folk. Jag har lärt mig att man inte får en andra chans i livet, man får bara se till att göra det bästa av situationen. Därför kom jag idag i mina funderingar på en sak: jag kanske borde flytta? En egen lägenhet i Eskilstunas centrum. Lämna Flen och bara försöka bli en ny människa. Kanske inte det smartaste att komma på när sommarlovet närmar sig sitt slut, men jag kunde inte stoppa leendet på mina läppar när tanken slog mig. Det måste väl vara positivt?
Typiskt mig att komma med inpulsidéer. Hur ska jag ha råd med en lägenhet? Ska jag bara lämna huset som jag levt i sedan födeln och skita i att mitt rum just nu renoveras för att jag bad om det? Dock har vi inte hunnit göra mycket, men det ändå jag som har drömt om detta så länge. Jag har inte ens vågat framföra mitt förslag till mina föräldrar, rädd för hur dom ska reagera. Skratta? Besvikna? Mest av allt är jag rädd för frågan "varför". Hur förklarar man för sina föräldrar som ställt upp för sitt barn i 16 års tid att man vill flytta ut och skapa ett nytt liv i en annan stad? Det blir ju enklare om man tänker på pendlandet. Buss och tåg varje dag, fram och tillbaka. Men det är väl sånt som många ungdomar får leva med.
Jag var såklart dum och gick in och kollade på lediga studentlägenheter. Fanns två lediga. 3600kr/månaden. 10minuters promenad till skolan. Nu kan jag inte släppa tanken. En tanke på något som jag vet är omöjlig. Iallafall just nu. Någon dag kommer jag flytta hemifrån, när jag är äldre och mina föräldrar vet att jag kan ta hand om mig själv, när dom vet att deras arbete är fullbordat.
Det är bara synd att man aldrig får det man behöver när man verkligen behöver det.
Som säkert alla märkt, har jag gjort många misstag i mitt liv. Och jag verkar aldrig lära mig, så jag har idag legat och funderat på vad som måste ske innan jag faller totalt. Om 22 dagar börjar jag skolan. Gymnasiet. I Eskilstuna, med 99 procents säkerhet. Det innebär en ny stad med nytt folk. Jag har lärt mig att man inte får en andra chans i livet, man får bara se till att göra det bästa av situationen. Därför kom jag idag i mina funderingar på en sak: jag kanske borde flytta? En egen lägenhet i Eskilstunas centrum. Lämna Flen och bara försöka bli en ny människa. Kanske inte det smartaste att komma på när sommarlovet närmar sig sitt slut, men jag kunde inte stoppa leendet på mina läppar när tanken slog mig. Det måste väl vara positivt?
Typiskt mig att komma med inpulsidéer. Hur ska jag ha råd med en lägenhet? Ska jag bara lämna huset som jag levt i sedan födeln och skita i att mitt rum just nu renoveras för att jag bad om det? Dock har vi inte hunnit göra mycket, men det ändå jag som har drömt om detta så länge. Jag har inte ens vågat framföra mitt förslag till mina föräldrar, rädd för hur dom ska reagera. Skratta? Besvikna? Mest av allt är jag rädd för frågan "varför". Hur förklarar man för sina föräldrar som ställt upp för sitt barn i 16 års tid att man vill flytta ut och skapa ett nytt liv i en annan stad? Det blir ju enklare om man tänker på pendlandet. Buss och tåg varje dag, fram och tillbaka. Men det är väl sånt som många ungdomar får leva med.
Jag var såklart dum och gick in och kollade på lediga studentlägenheter. Fanns två lediga. 3600kr/månaden. 10minuters promenad till skolan. Nu kan jag inte släppa tanken. En tanke på något som jag vet är omöjlig. Iallafall just nu. Någon dag kommer jag flytta hemifrån, när jag är äldre och mina föräldrar vet att jag kan ta hand om mig själv, när dom vet att deras arbete är fullbordat.
Det är bara synd att man aldrig får det man behöver när man verkligen behöver det.
Kommentarer
Trackback
