Så var det dags igen: nyårsafton. Årets sista dag har tagit fart och jorden är fortfarande vid liv.

I vanliga fall brukar jag vara exalterad och samtidigt panikslagen vid denna punkt. Dels för att jag aldrig haft några direkta planer och inte varit redo för att lämna det gamla och släppa in framtiden. Nu är det inget av alternativen. Jag har snarare haft flera alternativ att inviga det nya året på och jag har verkligen längtat tills det tar fart då jag har efterlängtade händelser som sker. Ändå känner jag mig så opeppad som man kan bli och känner bara för att sova genom hela arrangemanget. Alla pratar alltid om att det är nu man ska börja om på nytt, släppa det förgångna året och känna hur livet lättar. Jag vet att jag kommer inte känna lättnad när 2012 är över, men jag kommer heller inte känna sorg. Allt kommer vara som vanligt förutom den sista siffran i årtalet, och jag har just nu bara känslan att det känns meningslöst att fira.

Ni kan kalla mig patetisk och bitter nu, och visst jag kanske är en riktig bitterfitta, men det är enligt mig bara ännu en anledning till att förtära alkohol.

Och ja, tills nästa år ska jag skaffa mig en dagbok där jag kan få ut mina tankar och känslor utan att någon annan ska få stå ut med dom.

Julafton blev som förväntat inte perfekt direkt. Haft dåligt samvete för att jag inte köpt en ända julklapp och ändå fått otroligt fina paket själv. Var dessutom så trött efter all mat på julbordet att jag somnade och sov genom halva Kalla Anka, kollade endast början av Kan du vissla Johanna och såg sedan för första gången Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Stannade till hos min faster där de flesta i släkten höll till och önskade god jul innan vi åkte hem och öppnade våra egna resterande julklappar. När sedan allt led mot sitt slut och jag gjorde mig redo för att krypa ner i sängen släpptes bomben lös. Inte nog med att mitt hjärta befinner sig 1388 mil ifrån mig ska jag såklart stå ut med att även på julafton höra gnat, tjat, skrik och vrål genom väggen. En väldigt trevlig, ovanlig och ensam julafton avslutas gråtande i hopp om att sömnen snart tar över.

Imorgon ska jag va full.

Idag tänker jag inte låtsas att inte sakna dig.
Idag tänker jag inte låtsas att inte vara ledsen.
Idag tänker jag sluta blogga.

tid har förlöpt, dagar har gått. månen har vandrat sin väg genom vitt och svart och grått. jag har saknat ditt skratt, jag har saknat ditt hår, jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går.

det har tidvis gått bra. tidvis har skakandet lagt sig. ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska. men jag har saknat din hand, har saknat din röst, ensamma dagar har jag saknat mitt huvud mot ditt bröst.

somliga dagar tar jag in vad jag hör, det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör. det är ibland som förut, ibland har jag känt att jag duger. jag har hämtat och samlat ihop nog med kraft att gå ut

jag ser dig fortsätta nu, med varsamma kliv, jag ser dina drömmar sakta lossna
från mitt liv. jag har saknat en vän och snart har du en ny. ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry.

Nu börjar jag bli trött, ska nog kunna få lite sömn innan klockan ringer om 1,5 timme. 14 mars idag, en månad kvar till "vuxenlivet" och jag vet inte vad jag längtar mest till. Att jag faktiskt äntligen blir 18 eller att faktiskt få vara i en saknads människas närhet igen. Även om det bara är ett litet tag.

Nu vill jag bara att det ska bli bättre.

Man tyckte det skulle vara lite bättre nu, lite lättare.
Men det är sant som dom säger, tiden läker inga sår och det finns inget slut för tårarna som rinner tills sömnen tillslut tar över.
Om och om och om igen.

Det är okej att sakna.

jag minns varje stund
första gången som vi sågs
då du pussade min mun
och jag fick väl ingen sömn?
varje dag tillsammans
vi byggde ett liv
jag gav dig allt jag kunde
men du vände ryggen till
jag kramar om min nalle
och tänker på dig
för hjärtat det känns tomt
å jag längtar efter dig
dagarna är långa
och tankarna är trånga
vaknar ensam
utan dig
och aldrig kunna somna
livet går vidare
man känner det så plågsamt
tiden läker inga sår
och dagarna går långsamt
som jag sa:
det är svårt för mig att glömma
nyckeln till mitt hjärta
det va du
i mina drömmar