jag tog en kula för dig.
Sitter och kollar igenom arkivet. Skrattar lite men blir samtidigt lite ledsen. Den tiden kommer aldrig tillbaka, då allt var underbart. Jag förstår inte hur en person kan påverka någon annan så mycket. Jag blir nog aldrig hel, men jag står ändå upp. När jag faller, reser jag mig upp. Du skulle aldrig kunna få mig att ligga kvar. Jag vet hur hårt smällen tar, varje gång. Men jag vet också hur mycket jag mister om jag ligger kvar. Det är det som får mig att ta mig upp igen, sakta men säkert. Det är då tankarna på dig inte existerar. Då är du bortglömd.
Kommentarer
Trackback
