2010-11-06, 23:05
Jag är så sjukt trött på det här. Jag har varit fast här ute i 16 år och det har blivit snäppet värre för varje år som gått. För det mesta har jag haft kul, ovanligt kul faktiskt. Men nu är det inte roligt längre. Det är bara en plåga att ständigt tvingas ha allt planerat varje dag, varje vecka alla månader hela året ut. Har man inte planerat då blir det knas med alla och det slutar alltid med att jag får skiten. Alltid.
Landet är en mysig plats och jag tror att jag egentligen inte skulle kunna klara mig utan det, men att ständigt vara fast är inte något jag hurrar för. Men allt förändras när man växer upp, beteende och vilja. Inte nog med att man ska vara fastspänd mellan klockslag så går man igenom tonåren samt puberteten. Förut hade jag alltid någon att vara med på hemmaplan. Man sprang ständigt mellan staketen och man vet att det fanns alltid någon där, precis bredvid. Nu står jag ensam kvar i princip. Det känns som att alla har kommit steget längre än mig. Jag är kvar här. Fast spänd i fel bil. Helt plötsligt är jag ensam om att hinna med sista bussen hem, ensam om att gå upp tidigare än alla andra eftersom jag måste resa en bit innan. Det gör att jag missar så mycket. Både eftersnacket dom sena kvällarna och dom extra sovminuterna på morgonen.
Just nu är inte livet, känslorna och tankarna på topp heller. Att då vara fast mitt ute i ingenstans innanför fyra väggar får mig nästan att bli psykisk sjuk. Jag kan sitta i timmar intryckt i hörnet på sängen och bara låta tankarna snurra omkring tills jag somnar. Och ja, vi har en telefon. Jag kan ringa mina närmsta när det är som värst, när jag känner att jag är på väg att falla. Men det är ändå inte samma sak som att sitta tillsammans med någon och veta att man har all tid i världen på sig. Här är det alltid någon som klagar på telefonräkningen eller att linjen borde få vara ledig några minuter på dygnet. Och jag orkar inte tjafsa. Så jag avbryter alltid, oavsett om jag är klar eller inte.
Sen vet jag att jag har väldigt bra föräldrar som oftast ställer upp med skjuts, det är ju trots allt deras skyldighet eftersom dom har satt mig här. Men dom har ju också ett liv och jag kan ju inte bygga mitt liv på att pappa alltid ska skippa alkoholen för att jag ska kunna vara med hela kvällen istället för att avbryta till busstider. Jag hatar egentligen att utnyttja andra, även fast jag gör det ofta. Och är det verkligen så att ingen kan hämta och jag ändå inte vill lämna platsen tidigast av alla, så måste jag fixa sovplats, vilket gör att jag "utnyttjar" någon igen. Då får jag ångest - igen.
Jag har verkligen världens finaste och bästa vänner, och jag vet att dom inte alls ser de så som jag tänker. Dom finns där för mig, lyssnar och hjälper. Men att tynga ner det käraste man har med sin egen skit, är det värsta som finns. Men när jag mår dåligt, vill dom ändå lyssna. Ber om att jag pratar ut så att dom kan hjälpa. Då utnyttjar jag dom igen, för över mina problem till deras tankar, för att dom ska få mig att må bättre. Ännu mer ångest. Jag önskar att jag inte var en sådan som tänkte så mycket, bara levde och försökte tänka lite mindre på konsekvenserna.
Jag brukar önska att jag var som en sån där ungdom som lever i USA, eller vart dom nu håller hus. Så fort de händer något kan man bara ta kappan, gå till en vän, knacka på gråtandes och bli välkomnad med värme. Dom frågar inte ens vad som är fel innan dörren är inbjudande öppen och tekoppen erbjuds. Jag önskar det kunde vara så här också. Ibland. Det är inte alls så att man tar allt förgivet, man vet bara att man betyder så mycket att tid eller plats inte spelar någon roll. Och när man väl "utsätter" någon för en sådan händelse, vet den att den kan göra precis samma sak mot dig. Man finns för varann. Verkligen när som helst, var som helst. Utan minsta suck.
Idag fick jag verkligen en panik-ångestattack. Jag försökte verkligen med allt jag kunde för att ha någonstans att ta vägen istället för att vara hemma. 21.23 tog jag bussen till Flen. Jag visste att jag var bjuden på en fest som jag kunde titta in på. Bara de att jag hade ingen att gå med och den som jag hade tänkt att träffa var inte längre kvar. Så istället gick jag runt i minusgrader i en stad som låg helt öde. Smsade till alla som jag skulle kunna tänka mig att träffa, som bodde i närheten. På ett diskret sätt, bara kollade om dom hade lust att träffas lite. Jag vill somsagt inte tvinga någon till något, det handlar helt om fri vilja. Och jag förstår att man är upptagen, inte hemma, sover eller helt enkelt inte orkar. Jag kom ju där från ingenstans helt utan förvarning. Men det får mig att sakna den där närheten som dom har i amerikanska serier speciellt. Men allt var verkligen bättre än att sitta hemma och låta tankarna förstöra ännu en kväll, även om det innebar en väldigt ensam promenad mot ingenstans.
Efter en och en halv timme tog kylan kål på mig och jag ringde taxi. Det kostade mig 250kr att hindra en kväll instängd i ångest. Bara för att jag bor utanför staden. Visst kan de vara skönt att vara lite outside ibland, slippa trafik och folkmassor (även fast det kanske inte svämmar över av dom i Flen) men det har sina onda sidor. Och i just denna fas jag är i nu ser jag något fler minus än plussidor. Det som tar mig hårdast är nog ensamheten. Att veta att det inte finns någon precis bredvid, någon som alltid funnits där.
LOTS OF LOVE, E
Jag brukar önska att jag var som en sån där ungdom som lever i USA, eller vart dom nu håller hus. Så fort de händer något kan man bara ta kappan, gå till en vän, knacka på gråtandes och bli välkomnad med värme. Dom frågar inte ens vad som är fel innan dörren är inbjudande öppen och tekoppen erbjuds. Jag önskar det kunde vara så här också. Ibland. Det är inte alls så att man tar allt förgivet, man vet bara att man betyder så mycket att tid eller plats inte spelar någon roll. Och när man väl "utsätter" någon för en sådan händelse, vet den att den kan göra precis samma sak mot dig. Man finns för varann. Verkligen när som helst, var som helst. Utan minsta suck.
Idag fick jag verkligen en panik-ångestattack. Jag försökte verkligen med allt jag kunde för att ha någonstans att ta vägen istället för att vara hemma. 21.23 tog jag bussen till Flen. Jag visste att jag var bjuden på en fest som jag kunde titta in på. Bara de att jag hade ingen att gå med och den som jag hade tänkt att träffa var inte längre kvar. Så istället gick jag runt i minusgrader i en stad som låg helt öde. Smsade till alla som jag skulle kunna tänka mig att träffa, som bodde i närheten. På ett diskret sätt, bara kollade om dom hade lust att träffas lite. Jag vill somsagt inte tvinga någon till något, det handlar helt om fri vilja. Och jag förstår att man är upptagen, inte hemma, sover eller helt enkelt inte orkar. Jag kom ju där från ingenstans helt utan förvarning. Men det får mig att sakna den där närheten som dom har i amerikanska serier speciellt. Men allt var verkligen bättre än att sitta hemma och låta tankarna förstöra ännu en kväll, även om det innebar en väldigt ensam promenad mot ingenstans.
Efter en och en halv timme tog kylan kål på mig och jag ringde taxi. Det kostade mig 250kr att hindra en kväll instängd i ångest. Bara för att jag bor utanför staden. Visst kan de vara skönt att vara lite outside ibland, slippa trafik och folkmassor (även fast det kanske inte svämmar över av dom i Flen) men det har sina onda sidor. Och i just denna fas jag är i nu ser jag något fler minus än plussidor. Det som tar mig hårdast är nog ensamheten. Att veta att det inte finns någon precis bredvid, någon som alltid funnits där.
LOTS OF LOVE, E
Kommentarer
Trackback
