Kom precis hem efter att ha firat Julia på hennes 19-årsdag. Det var en riktigt trevlig kväll, och jag undrar om alla har så trevligt när dom åker för att fira någon i sin släkt. Jag tycker så synd om dom som kanske har en mamma, en pappa och någon enstaka moster eller farbror någonstans i världen. Så ensamt på något sett. Vi har alltid varit en stor, kärleksfull släkt som tagit hand om varann.

Jag har nog en ganska vanlig familj, en storebror, en mamma och en pappa som bor tillsammans. Dom har flera syskon, så jag har även två fastrar, en farbror, en moster och en morbror. Då kan ni säkert förstå att jag också har väldigt många kusiner. Om jag räknat rätt, så ska det vara 14 stycken. Och tro det eller ej, så håller vi alla ihop mer eller mindre. Jag har även en mormor och en farmor som fortfarande hänger med i svängarna.

När vi var små var vi alltid tillsammans på midsomrarna. Jag minns så väl hur alla samlades och vi lekte lekar på ljusa dagen och höll igång ända till morgontimmarna om inte längre. Med åren så har det blivit mindre sånt, även fast vi träffas väldigt ofta. Personer har gått vidare och lämnat oss och andra har kommit till. Men det som är så underbart med just våran släkt är att vi har öppna armar för i princip allt och alla. Någon outsider kan blygt komma in i våran flock och mötas av skämt, skratt och kärlek. Vi är inte blyga på det sättet, och när något sägs skrattas det från alla mer eller mindre.

Jag blir glad av tanken och känslan varje gång vi alla samlas, även fast det kan spåra ur totalt ibland. Men det är sånt som hör till, och jag skulle nog inte vilja ha det på något annat sätt. Jag kan inte tänka mig ett liv utan någon av dom, alla har var och en gjort något som är att jag är just den jag är idag.

Här är ett kollage på en stor del av min släkt, men långt ifrån alla.

LOTS OF LOVE, E