Jag gömmer mig bakom trädet som inte finns.
Allt kändes så enkelt när man var liten. Pappa sa alltid att jag var den bästa och sötaste flickan i världen. Dom orden fick mig att känna mig speciell, det var som att hans ord blev verkligheten. Ingen kunde få mig att tro att jag var något annat. Man började i förskolan, och nerverna var på helspänn. Kommer ihåg att jag gjorde bort mig redan första gången vi alla satt samlade, lika små, lika nervösa. Jag var aldrig rädd för att jag inte skulle få några vänner, det hade pappa sagt att jag skulle få. Och då är det så. Jag trivdes i min omgivning, kändes som att jag nästan hade makten. Så plötsligt började man ettan och allt blev taget på fullaste allvar. Jag blev favoriteleven som alltid lyckades få en guldstjärna i kanten, hade lätt för allt och tyckte skolan var rolig.
Ju äldre man blev, desto mer blev problemen och allt blev bara besvärligare och besvärligare. Man bråkade om allt och egentligen ingenting med bästa vännen, kroppen växte och man utvecklades och skolan blev mer och mer ansträngande. Redan som liten gjorde jag mina första misstag, de var något som gick snett redan från början utan att jag förstod det. Just då kanske jag inte tänkte på de, men på något sett slog det tillbaka på mig när jag blev äldre. Fram tills fyran var jag ängeln som alla vuxna älskade. Jag var den perfekta dottern och en underbar elev. Sen klippte jag av mitt långa blonda hår, färgade svart och skaffade mig lite attityd. Jag vågade säga emot vilket gjorde att bråken blev flera och man hoppade mycket mellan olika vänner.
Plötsligt skulle man börja sexan och de var en ny skola, nya lärare och helt nytt folk som gällde. Jag hamnade ensam i en klass, utan någon tjej från min gamla skola. Det var tufft och jag kämpade med att få byta klass. Men jag stannade, och jag ångrar mig inte. Jag fick nya underbara vänner som jag vet att jag kan lita på. Jag tappade kontakten med i stort sett alla gamla vänner och startade om på nytt.
Nu började jag tänka mer på mitt utseende och min stil. Jag lyckades att hamna i en mörk period och tog min första cigarett. Folk som kände mig som mindre blev förvånade när dom såg mig, kanske tillochmed besvikna? Jag skolkade, kände mig cool. Det är nu som jag ser hur patetiskt allt egentligen var. Det var bara för migsjälv jag sabbade allt. Jag bråkade med två av mina bästa vänner, riktigt allvarligt, och jag hamnade i depressioner. Men jag överlevde den perioden, kastade mörkret i soptunnan och gick vidare.
Under denna tid fick jag också känslor för någon, för första gången. Det var skrämmande och jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag kan inte säga att jag var kär, men de var en kittlande känsla i magen varje gång han gick förbi och om nätterna var han det sista jag tänkte på innan sömnen tog över. Jag vågade aldrig ta kontakt personligen, men på något sett fick jag hans nummer och tog istället kontakt på det sättet.
Och så kom åttan och första betygen skulle sättas. Skolan var inte längre en rolig plats, och jag var inte alls samma stjärnelev längre. Allt blev plötsligt mer komplicerat i matteboken, engelskaorden blev svårare att uttala och stava och pressen blev stor. Nästan lite för stor. Jag kämpade hårt, men lyckades ändå inte med det som alla förväntade sig av mig. Mina föräldrar var på mig, många i släkten var på mig, sa att jag måste kämpa, dom vet att jag kan bättre. Men jag kunde inte bättre. Det ingen förstod var att jag visst gjorde mitt bästa, men de var inte längre något simpelt som skulle utföras. Därför blev inte resultaten lika bra som dom brukade bli.
Nian börjar, sista året och paniken stiger. Vad ska jag söka för gymnasium? Vad vill jag göra i framtiden? Jag visste precis vad jag ville bli, fram tills dagen då jag skulle välja och allt bara kändes fel. Började festa på heltid, så att säga. Fortfarande känslor för samma kille som jag nu pratat ut med om allt. Försökte släppa taget, hamnade i depressioner igen. Sömnlösa nätter, slutade äta och många tårar fälldes. Trots all min trötthet på skolan och allt annat som hände i livet, så slutar jag aldrig kämpa. Men kampen tar kål på mig, och jag vet inte om jag klarar hela loppet ut. Betygen sänks och det känns som jag gör alla i min omgivning besvikna. Jag gör migsjälv besviken och faller snart ihop.
Det är nu man ser att pappas ord var bara snack, verkligheten är ingen saga som kretsar runt mig. Man ser att livet är vad man skapar de till. Tyvärr har jag lyckats hinna med väldigt många misstag i mitt liv redan nu. Jag är sexton år, rädd för kärleken och framtiden. Det var somsagt något som gick fel redan från början, något som jag inte tänkte på då men som kom ikapp mig med tiden.
Varje misstag har gett dig en erfarenhet, och så länge ja känt dig har du alltid varit den som fått en på bra humör när det är jobbigt. alltid funnits där, och kom ihåg att du har många som gör samma sak för dig, inklusive jag. man kan inte bara ge, man måste ta för att orka ge och fortsätta. du är fanimej den skönaste människan! kan få ngt litet, helt obetydligt till ngt stort som man bara inte kan låta bli att älska. När du skrattar kan man inte låta bli att dras med, hur än situationen ser ut! Talar nog inte bara för mig själv när ja säger det här för du är någon man bara inte klarar sig utan emma! och kom ihåg, gymnasiet är viktigast, det är då betygen gäller som mest! då jävlar är det bara ta nya friska tag efter en skön sommar!:D<3 älskar dig, föresten satsa på författare;)
Mallan, du är en underbar vän precis som dom andra brudarna i gänget. jag vet att ni alltid ställer upp för mig, och hade jag inte haft er eller någon annan av alla underbara där ute så hade jag fallit för längesen. Jag är somsagt plankan - ni spikarna. jag vet att framtiden kommer att ordna sig, bara jag klarar mig igenom dethär. Och jag ska orka. Det ska jag. hah, kanske blir författare, vi får se i framtiden. I love you. <3
Gumman, du vet att vi alltid finns här för dig vad det än gäller och du alltid kan prata med mig och om allt. Som mallan skrev, varje misstag har gett dig en erfarenhet, jag vet att det kan vara svårt, men tänk inte på det som hänt, tänk på nuet! Vi stöttar dig, i allt. Vi tar en dag i taget, så är det snart sommarlov och nian är över. Den här sommarn ska fanimej bli den bästa nånsin!:D Love you dig<33
Vad ska man skriva? du vet att jag stöttar dig och det har du ju redan skrivit... Det de andra skrev låter så klokt och bra, vad ska man då skriva? Jag älskar dig, vem du än väljer att vara, hur du än väljer att se ut. Det är bara tre år kvar i skolan överhuvudtaget och jag lovar dig att det kommer gå mkt fortare än du tror. Även om själva skolan inte är så rolig, försök göra allt runt omkring dig till något roligt så kanske allt blir mkt lättare.(du har säkert redan fösökt men ändå). Man måste tänka positivt. Om man bara tänker på det negativa sinkar man sig själv.
Jag hatar att skriva, och jag kan inte uttrycka mig särskilt bra när jag pratar heller, som du kankse vet:P. Men jag älskar dig iallafall, det var nog det jag ville komma fram till och jag vet att allt kommer lösa sig för dig älskling!<33
ni är underbara, kan skriva de, säga de och gapa ut de hur många gånger som helst, de skulle ändå inte räcka för att visa hur mycket ni hjälper mig.
mest av allt vill jag nog tacka er för att ni stannar vid min sida, trots alla sjuka grejer jag gör. de är få man verkligen kan lita på justnu, men jag tror fanimej att jag hittat dom få bästa i detta samhälle.
- ni vet vilka ni är, och jag älskar er. <3
Det finns inga ord för hur mkt vi älskar dig Emma<33
