Detta inlägg skapas endast för att intala mig själv att jag lever. Sitter faktiskt och försöker plugga lite. Har cirka femtio sidor kvar i engelskaboken som skulle varit klart i veckan, plus att jag ska skriva en recension om den. Bredvid mig ligger också so'n som jag faktiskt lyckats skriva inledningen på. Arbetstid kvar: cirka tre veckor. Tycker jag och skolan är en väldigt bra kombination.

Annars har jag haft en sjukt wierd natt. Väldigt lång och skrämmande. Haft säkert tusen olika drömmar. Dock var den en som inte kändes som en dröm, jag var verkligen där. Ganska skrämmande faktiskt. Kan man lyckas gå till Hälleforsnäs i sömnen? Isåfall måste jag ha lyckats.

Vid tre vaknade jag plötsligt till och kände ett stort behov av vatten. Kändes som att någon hade kvävt mig, ett tecken på att drömmen i Hälleforsnäs inte endast var en dröm, men mitt vattenglas stod tomt. De tog en lång stund innan jag samlat tillräckligt me mod för att ta mig egenom de mörka tv-rummet vidare in till badrummet där jag skulle finna mitt enda hopp om jag ville fortsätta leva: vatten.

Fick även med mig en toarulle så att jag kunde tömma mina luftvägar genom näsan och därav ha en chans att andas utan att anstränga min sönderhostade stackars hals. Efter de kunde jag inte somna. Låg och tänkte på den hemska staden och hur jag aldrig mer kommer kunna vistas där utan att känna ett skumt obehag. Låg istället och tänkte på mitt liv. Vad har jag gjort i mitt liv egentligen? Gott som ont. Hälften är bortglömt och den andra är jag inte så säker på att jag vill minnas. Har gjort så mycket saker som jag årngar, ni skulle bara veta.

Sen drogs tankarna omedvetet till dig. Som vanligt. Jag har liksom ingen kontroll, de bara blir så. Jag tänkte på allt vi gått igenom, allt jag har gått igenom, allt ont som du har orsakat mig. Tillslut kunde jag inte hålla känslorna inne längre. Tog min allt-och-inget-tankar-bok och klottrade ner säkert fem sidor. Vissa saker är bara inte till för att publiceras. Efter de kände jag mig lite bättre till mods, kändes som att jag hade gjort en god gärning. För mig själv, om inte annat.

Sen måste jag ha somnat. Vaknade till lite halft vid två då jag låg och skakade i sängen. Tog febern: 36,9. Tänkte att de inte kunde stämma, eftersom jag skakade som en tok. Stoppade in den i käften igen, inget misstolk tack, och väntade irriterad på pipet: 37,3. Och bara för att var jag då tvungen att testa en tredje gång. Var de fel på termometern eller hade jag bara drabbats av random-skakar-sjukan? Fick ännu ett resultat: 37,9. Jag bestämde mig då för att jag endast hade 36,9 för att slippa ta mig ner och hämta en alvedon. Sjönk istället ner i sängen och somnade snabbt om.

Klockan står på sex och jag har ännu inte gått ur sängen för dagen. Har verkligen jag av alla människor sovit från klockan tio på kvällen till klockan sex på kvällen dagen efter, minus någon timmes ängslighet? Känner nästan för att göra ett diplom till migsjälv. Vid sju kommer mamma upp och säger att de strax är dax för mat. Jag mumlar något till svar, och några minuter senare får jag även samma upplysning av farsgubben. Jag vet, ville jag vråla ut. Saknar mina föräldrar kommunikationsförmåga eller? Ibland undrar man.

Fick iallafall med mig kroppen ner till nedervåningen och in till matrummet. Kött, klyftpotatis, broccolli och bea-sås. Något jag skulle ha älskat i vanliga fall, men idag endast fick ner en fjuttig bit kött och tre klyftpotatisar av. Mådde nästan illa och pappa fråga om jag skulle ha mer.
Nej tack, sa jag och gick från bordet.

Nu sitter jag här och skriver detta egentligen meningslösa inlägg. Hade jag inte bloggat hade jag antagligen varit klar me boken nu och kommit igång med recensionen. Men så går de inte till i Emmas värld, nej. Här tar man de meningslösa först och avslutar me de viktiga (om man har tid). De är de som är det värsta: de meningslösa tar nästan aldrig slut.

På lördag hoppas jag på att få komma ut ur huset och träffa sötisarna här nedan.