Det är vid sånna här stunder man ska stänga av datorn och bara försöka somna. Men det är mer smärtsamt för mig. Jag ser knappt vad jag skriver, men känner att jag måste få ut ord. Veta att någon läser utan att bry sig. Någon sitter och tänker "attention whore som sitter och skriver massa skit så folk ska tycka synd om henne", och det är precis vad jag vill höra så att dessa patetiska tårar tar slut någon gång.

Jag försöker ta tag i mitt liv men det är inte så lätt när ena halvan redan dött.

Ta inga råd från mig. Jag är ju bara en fail-brud som misslyckats i livet, eller hur?
Jag bryr mig faktiskt inte om vad någon tycker om mig. Jag har gjort mina val i livet. Några bra, några dåliga. Jag är bara en människa, precis som alla andra. Jag förstår inte hur alla andra kan påverkas av mitt liv. Några drabbas alltid, men hur kan folk som inte ens känner mig döma mig? Det är något jag inte förstår och aldrig kommer göra heller. Äcklade? Avundsjuka? På något sett tar folk åt sig av mitt livs händelser osv.
Varför, frågar jag mig själv. Hur kan de jag gör påverka någon annan egentligen? De är inte deras liv. Mitt liv är och kommer alltid vara mitt. Mina val kommer alltid vara mina. Mina misstag kommer alltid vara mina. "man lär sig av sina misstag". Jag är sexton år, jag har gott om tid att utforska, ångra och lära.

Jag har mina anledningar. Mina närmaste vet. Och dom dömer mig inte heller, förhoppningsvis. Men tror också det är svårt att sätta sig i min situation om man aldrig upplevt samma sak eller liknande. Men snälla, döm mig inte för vad jag gör.
Jag är mycket bättre än så, innerst inne.

Jag klarar mig bra. Jag är stark för jag vet att jag har många vid min sida. Men just när man ser sånt man försöker undvika och alla är borta faller jag. Till botten. Jag anklagar ingen, det är bara jag som har svårt att släppa taget. Önskar bara ni kunde se hur mycket ni skadar mig, båda två.
Jag ska kämpa. Huvet ska vinna över hjärtat. Jag tänker inte falla igen

Raderade ännu ett patetiskt inlägg som aldrig publicerats.
Jag vill inte bry mig. Jag bryr mig.
Jag vill inte tänka. Jag tänker.
Jag vill inte tro. Jag tror.
Jag är fel, helt fucking jävla fel.
Är de därför du inte vill ha mig?

Jag har tagit ett stort steg på min långa väg. Just nu känns de sådär. Jag funderar på hur de skulle ha blivit om jag inte gjort som jag gjorde. Jag hoppades att de skulle kännas bättre, men istället känner jag mig tom. "Shit happens, life goes on" - min fråga är när? Jag är trött på denna smärta, den här mörka sidan. Ena sidan vill släppa taget och leva livet, den andra vill bara hålla fast och visa alla sina känslor. Jag står på linjen därimellan och försöker hitta rätt. Men de går bara inte. Så jag har bestämt mig för att försöka följa en sida, och se vart de leder..

Yes nu går jag vidare

Det sista jag sa år 2009 va att 2010 skulle bli mitt positiva år, att året skulle få en perfekt start och ett lika perfekt slut. Jag har redan brytit mot två av dom avtalen. Jag har varit negativ ända sen mellösafesten den andra janurai, de var då allt gick fel och året fick en förfärlig start. Nu raderar jag det. Jag hoppas att du kan göra desamma, och ge mig en ny chans. Det finns något som kommer efter besvikelse, ilska och sorg. Förnuft. Efter två år, har jag hittat mitt och nu gör jag något åt saken. Jag vill även säga de till alla därute, när allt är negativt i livet, du kanske blivit dumpad eller förlorat en kompis/familjemedlem, ta tag i de innan det rasar samman totalt. Du får bara en chans. Jag har stått och svajat på klippkanten, tro mig, jag vet vad jag pratar om. Ätstörningar, sömnproblem, gråtattacker, illamående, jag har varit där. Men jag tänker backa ett stor steg, och stå på stadiga ben.
Vi sa ju trotsallt "vänner"..

Varför är det så svårt? Jag försöker, om och om igen. Hur jag än gör slutar jag hamnar jag alltid i samma ruta. Du har tagit över mig totalt. Dina ord ekar inombords, din värme känns fortfarande i huden, din smak finns kvar på mina läppar. Jag känner dig egentligen inte alls som person. Så säg mig, varför kan jag inte släppa taget & gå vidare?

Jag kan inte längre möta din blick utan att känna mig oduglig.

Tog 1-bussen från skolan. Är hemma nu, måste lugna ner mig på hemmaplan. Fan. Är det verkligen såhär det ska vara? För ärligt, jag tror inte jag klarar det längre. Ska jag låta dethär gå ut över skolan, allt som jag kämpat mig igenom. Ett halvår kvar, och jag klarar inte en dag. Jag sa att jag ville vara vänner, du ville också. Men det går inte. Jag vill att du ska säga att det är omöjligt, att vi aldrig kommer lära känna varann. Vill att du ska säga att du inte vill ha något med mig att göra. Det känns smärtsamt, bara i tankarna att höra dig säga det, men det gör det nog lättare att släppa taget. Då vet jag åtminstonde att jag gjorde rätt.

Kommer jag någonsin våga tro igen?