Vi pratade om Flen och folket som fortfarande är fast där. Och våra egna nya liv. Det fick mig att ta en extra titt på min nya klass, och insåg att jag inte riktigt passar in där. Missförstå mig rätt nu, det är en helt underbar klass, men det finns liksom ingen där som är som jag och som jag klickar med. Och ja, jag vet att jag nyss har träffat alla osv, och att jag omöjligt kan veta det efter en sån kort tid. Men just nu känns det svårt pga. alla grupperingar. Jag försöker att inte gå själv, sitta själv osv, men jag vill ju inte vara som en svans på ett gäng. Jag är på något sett hon som fyller ut en plats när någon saknas. Jag vill inte vara reserv-pusselbiten.

Har även fått en rapportskrivning på temalektionen där vi ska skriva om våran framtida livsstil. Det har fått mig att tänka mer på mig själv än vad jag har gjort på länge. Helt plötsligt känns framtiden så otroligt nära och jag blev 6 år igen. Jag känner mig osäker på allt och det kanske är därför jag kom och tänka på det här med klassen. Jag har ingen som står vid min sida, som jag haft under hela min skolgång. Någon har alltid funnits där, precis bredvid, som ett stöd. Nu är jag som en gammal tant utan sin käpp.

Vad jag hoppas på är att det blir bättre med tiden. Vilket jag tror att det kommer bli. Men det kommer nog inte bli så bra som det en gång var. Men det är väl så, när man växer upp måste man kunna stå på egna ben. Ju äldre bygget blir, desto fler spikar faller bort.