När jag vaknar och möter mig själv i spegelbilden känner jag knappt igen vad jag ser. Det är samma hår, samma kropp och samma huvud, men ändå känns hon främmande. Ögonlocken är tunga, ögonen livlösa och kroppen matt. Jag kan inte komma ihåg senaste gången jag sovit en hel natt. Det börjar kännas i kroppen, jag hamnar efter i skolan och allt jag tänker på är han.

Precis som igår sätter jag mig i den bakre delen av bussen, sätter headsetet i öronen med högsta volym och blundar. Jag är alltid vaken, men ändå inte där. Frånvarande. Efter tio minuter är jag framme på stationen och jag får som vanligt springa till skolan där jag som vanligt kommer försent till lektionen. Alla kollar upp och skrattar när jag kommer inspringandes som en idiot, högröd i ansiktet och med fel böcker i näven. Jag känner mungiporna dras uppåt och benen går i riktning mot bordet där gänget sitter samlat.

- Sen idag igen? Att du alltid ska försova dig!
- Ja, du kommer ju inte klara skolan om du ska fortsätta såhär.
- De är ju det jag menar. Men ditt smörande och gulliga leende räddar väl dig ifrån allt

Jag hör dom, men vet inte om jag lyssnar. Svarar ibland, skrattar till, sånt dom förväntar sig av mig. Efter ett tag är dom tysta och håller sig till sitt arbete och sina tankar. Det är då det är som värst, då mina egna tankar är det ända som hörs. Då brukar jag bita mig själv i tungan så hårt tills jag känner blodsmak. En anledning till att besöka skoltoaletten. Där spyr jag tills jag känner mig helt tom i både magen och huvudet. Sen är det lunch.

Vi går tillsammans mot den stinkande matsalen. Han kommer från ingenstans och kroppen fryser till innan blicken hinner fästa sig på hans mörka klädsel. Svart från topp till tå, som vanligt. Jag känner hur det sticker till i hjärtat och hur magen knyter ihop sig till en stor klump. Jag måste bort. Fort som fan. Innan han ser mig.

Jag vänder tillbaka till skåpet, tar min jacka och går snabbt mot utgången, skiter i att låsa och bönar och ber istället om att han ska vara borta. Men nej, varför skulle han? Ser en skymt av hans lätt framåtböjda ryggtavla bredvid utgången och jag skyndar på stegen. Jag halvspringer ut genom dom onödigt tunga portarna och känner hur hans blick biter sig fast i nacken och bränns. Men jag fortsätter gå. Vill inte vända mig om, vill inte se hans ihopsjunkna ögon och retliga hånflin. Istället konsenterar jag mig på att röra benen framåt och hålla huvudet uppe. Bussen står med motorn på tomgång. Jag hoppar på, jag hoppar av, går hem, sen är det svart

Jag hade aldrig varit kär förut. Inte på riktigt iallafall. Aldrig att jag hade trott att det kunde påverka en person så mycket som det har påverkat mig.

Klockan ringer och visar tiden 07.32. Jag har försovit mig. Igen. Jag tar mig en titt på en ännu mer främmande människa i spegeln. Hon stirrar tillbaka med trötta ögon. Hon ser så ledsen ut. Jag drar på mungiporna. Vet inte riktigt om jag kan kalla det för ett leende, men det räcker nog för att slippa alla frågor. Dom har ju aldrig reagerat förut."