Jag har precis läst klart den sjunde och senaste boken av Katarina von Bredows kärleksromaner. Hennes syn av kärlek är ganska uppenbar, förbjuden med oftast lyckligt slut på ett eller annat sätt. Jag börjar blir trött på det. Jag kan läsa, känna och önska att livet var så. Passionerad. Något att längta efter. Spännande. Men det är bara en påhittad värld.

Det är dags att slita blicken och tankarna från boken och tv-rutan och välkomna verkligheten. Hur många har legat och drömt sig bort till en påhittad kärleksdröm? Räcker upp handen. Hur många har tänkt tankar som "jag räcker inte till" "han är för snygg för mig" "jag når inte upp till dom kretsarna" "tänk att ha någon vid min sida" osv? Räcker upp handen igen. Men vad säger egentligen om man räcker till?

I flera år har jag sett ner på mig själv. Sett alla fel som bara har växt och blivit flera. Det där snacket om att det är insidan som räknas måste bara ha framgått till kvinnorna och ett fåtal pojkar. Alla är vi olika, vilket är en jävla tur. Så vem bestämmer vem som är bra och vem som är dålig? Det är som ett jävla Auschwitzläger, blir du placerad till höger får du leva, till vänster så får du dö. Man blir ju nästan rädd.

Livet är vad man gör det till, inklusive med- och motgångar. Man har inte råd av att leva i någon drömvärld, man blir bara mer besviken när verkligheten kommer ikapp. Jag är den jag är, jag gör som jag gör, jag ser ut som jag ser ut. Jag har dom jag har, och dom vet vem, vad och hur jag är. Sen är det upp till dom om det är något att bevara. Varför skulle jag bry mig om resten och deras patetiska tankar?

Tur att man inte har något bättre för sig en tisdagskväll/onsdagsnatt än att omringas av tankar. Nu får det vara nog, tar en paus och sover lite.

LOTS OF LOVE, E